Isabella Lundgren hyllar musikalförfattaren Dorothy Fields tillsammans med Musica Vitae på Palladium. DN:s Sofia Nyblom hör en amerikansk guldålder väckas till liv i Carl Bagges orkesterarrangemang.
Pandemisommaren 2021 stod Isabella Lundgren vid kanten av ett sädesfält på den skånska landsbygden, Sveriges Kansas, och sjöng ”Over the rainbow” ackompanjerad av en kontrabas. Vi var en handfull i publiken. Hennes perfekt balanserade musikalröst och vemodiga vibrato fångade allt det som tycktes stå på spel. Sedan dess har Lundgren hunnit släppa sitt åttonde album, kritikerrosade ”Look for the silver lining”, och uppträda med Kungliga filharmonikerna i konserter tillägnade idolen Judy Garland.
När publiken bänkar sig på Palladium i Malmö för ett program tillägnat briljanta textförfattaren och musikallibrettisten Dorothy Fields – signaturen bakom såväl Fred & Ginger-succén ”Swingtime” och ”Annie get your gun”, som ett knippe evergreens – strör Isabella Lundgren leenden omkring sig. Pianistpartnern Carl Bagge sitter vid flygeln och stråkorkestern Musica Vitae spelar hans nya, svepande romantiska och finurliga arrangemang med tydlig njutning.
Sångerskan gör entré i silverfärgade platådojor som har samma effekt som rubinskorna i ”Trollkarlen från Oz”. För få artister är bättre ämnade än hon att med Dorothy Fields fyndiga texter förvandla varje fras till en färgsprakande regnbåge. Fields karriär börjar vid Harlems Cotton Club på 30-talet och fortsätter till Broadway och Hollywood. Isabella Lundgren försummar inte att i mellansnacken lyfta den vassa New York-ironin i sånger som ”It’s a fine romance” och poesin i ”I can’t give you anything but love”.
Pizzicaton droppar över Palladiums parkettgolv i avslutande ”It’s not where you start – but where you finish”, och just där kan jag nästan se sångerskan steppa i platåskorna. För när Isabella Lundgren släpper den didaktiska ambitionen och låter publiken berusas av hennes röst – då blir det show, och alldeles underbart.
