Kära vänner,
Ett nytt år har börjat,
Och jag känner mig tillitsfull.
Om ni vill och orkar läsa så delar jag här mitt nyårstal från Storkyrkan.♥️
(Tack älskade Gustaf Arrhenius för bilden).
Skäms inte för att du är människa, inuti dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det ska,
skrev Tomas Tranströmmer.
Det här är året som jag lärde mig att sluta skämmas för att vara människa,
Och tänk, det skulle ta hela 35 år.
När jag fick frågan att stå framför er, i denna historiska katedral, på gränsen till det nya året, så drabbades jag av en sedvanlig otillräcklighets svindel.
Men jag ska inte disputera en avhandling eller Predika några absoluta sanningar.
Jag ska bara ödmjukast berätta vad jag ser från mitt lilla hörn i världen.
Och jag är djupt hedrad att jag får lov att göra det.
Så länge det är fred och frid, är det ingen som bryr sig om landsgränserna. Men så fort vansinnet visar sitt ansikte- då är dom plötsligt heliga, då skall dom försvaras till varje pris, skrev den tyska författaren Herman Hesse.
De senaste året har på många sätt präglats av vansinne: pandemi, inflation, krig och politisk splittring.
Det är lätt att drabbas av misströstan.
När jag var liten ritade jag en karta över mitt liv, där jag satte upp mina egna gränser.
Om jag bara följde den till punkt och pricka, då skulle jag få allt det jag ville ha, och om jag bara fick allt det jag ville ha, då skulle allting bli bra.
Men så blev det inte.
Jag kallade mig själv målmedveten, och nu kanske ni tycker att jag är lite dramatisk, men det jag egentligen gjorde, var att spela Gud.
Att spela Gud är lite som att vara en dirigent som istället för att fokusera på sin uppgift och lita på att medlemmarna i orkestern är kompetenta nog att sköta sina, bestämmer sig för att ingen är det. Att det är dennes uppgift att själv spela alla åttio stämmor i alla fyra instrument kategorier.
För om orkestern bara gjorde precis som jag ville-
Om alla bara spelade på det sätt som jag har tänkt mig,
Om alla bara följer mina planer, håller sig inom mina gränser.
Då är allt i sin ordning.
Jag, jag, jag, jag, jag.
Tänk så skönt det är att vara envåldshärskare i sitt eget universum,
Men problemet är att om vi alla är separata envåldshärskare i våra separata universum,
Så glömmer vi bort vår gemensamma mänsklighet.
Att vi egentligen är allt annat än separata.
När jag observerar det vansinne som präglat de senaste året, så ser jag andra människor som är lika rädda för att vara människor som jag.
Människor som spelar Gud.
I regeringslokalerna. I kyrkorna. I tech-bolagen. På VD-posterna.
Människor som är så rädda för den förgänglighet som präglar det mänskliga livet, att dom måste dra upp högre och mer ogenomträngliga gränser mellan varandra.
Människor som precis som jag, klamrar sig fast vid sina förklaringsmodeller. Vid principerna som ska upprätthållas. Vid marken som ska erövras. Vid debatten som ska vinnas. Vid kapitalet som ska fortsätta växa. Vid statusen eller identiteten som ska försvaras.
Som om att livet vore en tävling. Som om att livet är något som väntar sen.
Friden måste vara i världen, mitt i bland oss.
Ingenting får göras till ett påskyndande mål dit envar tvingas skynda, snubblande över sig själv.
Skrev Harry Martinsson.
Men utöver döden- så har livet inget mål, för livet, är som musik.
Och slutet av kompositionen är inte poängen med kompositionen.
Då skulle den bästa dirigenten vara den som hjälpte orkestern att snabbast ta sig till slutet, och kompositören skulle bara behöva skriva en finale.
För i verkligheten så handlar det ju inte om vad man har, vad man hör eller hur fort man tar sig fram.
Det handlar om hur man har det man har, hur man hör det man hör och huruvida man är vaken medan man tar sig fram.
Att vara närvarande.
För det här är livet,
I all sin oglamourösa, banala och vardagliga kamp.
Och oavsett vår ålder, vår hudfärg, vår nationalitet, vår klass, vårt kön eller politiska tillhörighet så står vi lika inför livets tvära, obegripliga och orättvisa kast. Det faktum att vi inte kan lura förgängligheten och att leva med begränsning och svårighet, är en del av att vara människa.
Att vi sträcker oss, men inte alltid når fram.
Att ingen av oss är antingen eller, utan både och.
Kapabla till de vackraste drömmar, tillika det vansinnigaste mardrömmar.
Att hur mycket vi än försöker inbilla oss motsatsen- så är vi inte omnipotenta, allsmäktiga Gudar.
Vi är sköra människor.
Fyllda av konflikt och rädsla-
Och det som jag har insett, efter att i 35 år ha rusat mot mål iklädd en pansarsluten rustning,
Är att vår gemensamma utsatthet, är vår gemensamma mänsklighet.
Det är den som håller ihop oss,
det är den som får oss att fortsätta kämpa och hoppas och tro,
Hur mycket vansinnet än präglar nyheterna och tidningsrubrikerna.
Det är den som öppnar upp sitt hem för främlingar på flykt,
Som står upp för den svage som inte har någon röst,
Som sträcker ut en hjälpande hand när någon snubblat på en istäckt gata,
Som ser till att den berusade 15 åringen kommer hem i tryggt förvar,
Som förlåter den som oförättat en,
Som skänker en slant till den som är utan,
Som frågar en främling på tunnelbanan hur den mår när den ser tårarna rinna från ögonen,
Och allt det här kan sammanfattas med ett enda ord: Ödmjukhet.
Det är det jag önskar dig och mig och vårt gemensamma hem, jorden för 2023-
På engelska kallad humility och kommen av latinets humus (jord). Att vara ödmjuk handlar om att vara jordnära, att leva nära sina rötter. Sina innersta och djupast belägna delar.
Sin mänsklighet.
Att leva ödmjukt är ett tillstånd som kräver mod & sårbarhet att ibland framstå som en dåre, en dåre som både misslyckas och förlorar, men som inte behöver gömma sig. Det är ett tillstånd man inte hör mycket om i den värdsliga världen av jag-centrerad strävan att vinna och erövra, men paradoxalt nog har jag lärt mig, att det är förmågan att genomlida detta tillstånd som leder till det som är vackert i livet: kärlek, närvaro och kunskap. Att säga Förlåt mig. Jag vet inte. Jag kan inte. Jag behöver hjälp.
Och då har andra människor, hur långt ifrån mig dom än står- någonting att lära mig om livet som jag inte vet något om. För under, över och mellan alla värdsliga gränser-
Är vi samma.
Människa, allt för mycket människa.
Och det är inget att skämmas för.
Gott nytt år kära vänner.
