Förra sommaren skapade Susanne Nyströms ledare [i DN, reds anm.] om ungdomars sommarjobb starka reaktioner i kulturvärlden. Efter att regeringen presenterade sitt budgetförslag står det återigen klart att vår syn på konst och kultur behöver diskuteras.
Jag var fyra år gammal den första gången jag sjöng. På tv:n spelades filmen Den lilla sjöjungfrun, och när Ariel sträckte sina armar mot vattenytan och berättade om sin längtan efter en annan värld, öppnade jag min mun och producerade en ton, precis som hon. En ton som kunde bära all min egen längtan.
Den mening jag kände, som är djupt impregnerad i mitt inre, hade ingenting att göra med huruvida jag var betraktad eller de möjliga konsekvenserna av att göra det. Den hade endast att göra med själva upplevelsen av att göra det. Men allteftersom det framgick att jag hade en fallenhet för att sjunga, förändrades detta. Människor runt mig uttryckte välmenande, men klumpigt, att jag skulle bli ”någon”.
Jag har alltid irriterat mig på det uttrycket, för vad betyder det egentligen? Om man inte är ”någon”, är man då ”ingen”? Och vilka värden och kvalitéer är ihopkopplade med att vara denna ”någon”? Idag, 30 år senare, när tjänar jag pengar på att producera toner, tycker jag mig se att den där stunden illustrerar en konflikt tydligt manifesterad i vår tid.
De senaste hundra åren har präglats av de enorma vetenskapliga och teknologiska framsteg som gjort människans liv längre, friare, friskare och enklare. Vi har vunnit mycket. Men, som vi vet, har alla vinster en baksida.
När sociologen Max Weber skrev om moderniteten i början på 1900-talet, varnade han för hur de teknologiska och ekonomiska relationer som växte fram ur ett kapitalistiskt produktionsätt skulle kunna bli en överväldigande dominant i samhället på bekostnad av andra viktiga relationer och värden. Den byråkratiska struktur och de värderingar som stödjer och upprätthåller det kapitalistiska produktionssättet skulle bli centrala även för det sociala livet. Weber kallade detta fenomen, lite dramatiskt, för ”järnburen”.
Inuti den är det existentiella sökandet efter värden, ideal och mening en fluffig och orealistisk dröm. Inuti järnburen är det värdefulla bara den ekonomiskt bevisbara nyttan. En människa är det som den har. En människa är ”någon” för att den har uppnått en viss social status eller har ackumulerat en förmögenhet. Järnburen är på så vis enkom upptagen av konsekvensen av själva skapandet – inte av skapandet självt. Detta framgick tydligt i de svar som publicerades efter Susanne Nyströms ledare.
Kulturvärlden ville bevisa musikens relevans genom att hävda att den visst genererar ekonomisk nytta, i stället för att argumentera för kulturens eget värde som en essentiell del av ett värdefullt liv. Ingen försvarade den omvända ståndpunkten, att ekonomisk nytta endast har instrumentellt värde i det att det gynnar mänsklig välmåga och det som gör livet värt att leva.
Det är svårt att bemöta regeringens budgetförslag med samma retorik, eftersom varken folkbildning, bibliotek, kulturskola, eller mindre kommersiell kultur, handlar om att direkt generera någon ekonomisk nytta (även om den givetvis kan göra det, indirekt.) Konsten, kulturen och filosofin erbjuder nycklar för att kunna förstå och uppskatta existensen på ett djupare plan. De är discipliner som kultiverar lyssnande, deltagande, skapande och närvaro. Värden som inte kan mätas igenom sin ekonomiska nytta, utan genom den kontaktyta som de skapar. Dessvärre har vårt moderna samhälle underskattat dessa nycklar och på så vis berövat många människor mötet med historiens stora poeter, kompositörer, tänkare och målare. Stödet till kulturskolan och folkbiblioteken halveras och upphör helt 2024, folkbildningen skärs ner med nära en halv miljard och den fria entré-reformen på statliga muséer skrotas. Det krävs ingen kvantfysiker för att här ana en korrelation med det faktum att de estetiska ämnena i grundskolan existerar som en slags ”paus” eller verklighetsflykt, och inte tas på allvar.
Min avsikt är inte att propagera för eller emot en politisk ideologi, utan att belysa oönskade konsekvenser av det nuvarande systemets ensidiga strävan. Vår tid är i stort behov av att hitta ett mer integrerat sätt att förhålla oss till verkligheten, där vi både kan värdera de vinster och fördelar som det kapitalistiska produktionssättet har givit oss, liksom adresserar den uppenbara mekaniska tomhet som uppstått som konsekvens av det. Det handlar inte om ett antingen eller, det handlar om ett både och.
Det är här bildningsbegreppet blir relevant. Det sammanfattas enklast genom en jämförelse med utbildning. En utbildning har ett givet mål och leder ofta till en bestämd och begränsad yrkeskompetens. Utbildning ger oss läs- och skrivkunnighet, förmågan att kalkylera och att förstå fysikens lagar. Bildning är liksom utbildning ett ackumulerande av kunskap, men handlar framför allt om att vidga förståelsen för dessa kunskaper och filtrera den genom en variation av konstnärliga, filosofiska och vetenskapliga discipliner, tillika vår egen livserfarenhet. Det är en resa som går lika mycket inåt som utåt.
Bildning handlar om att förvalta och förankra kunskap, den syftar till en utveckling av människans person och själ, lika mycket som en utveckling av dess praktiska kunskaper. Den moderna människans känsla av tomhet och meningslöshet är väl dokumenterad och uppenbarligen har inte det materiella överflödet eller de teknologiska framstegen lyckats adressera den längtan som ligger gömd där under, den längtan som vill ha mening och sammanhang. Som vill ställa frågor. Som vill mötas. Som inte vill värdera sina handlingar eller prestationer i termer av lönsamhet eller effektivitet. För vad händer med vår mänsklighet om den primära frågan är vad som gynnar tillväxten snarare än vad som är bra för människan?
Konsten och filosofin kan stå som motpol till järnburens ensidiga strävan och erbjuda orienteringslinjer och mötesplatser, för båda är discipliner som uppmanar betraktandet och betraktandet är en essentiell del av ett meningsfullt liv. För utan betraktandet uppkommer ingen förundran, utan förundran ingen fascination, utan fascination inget intresse för att ställa frågor, och utan frågor ingen passion för kunskap och vetande. Förundran är en drivkraft för både naturvetenskaplig forskning, kreativitet och filosofiska spekulationer, men dessa behöver offentliga utrymmen.
Kulturen får inte reduceras till att enbart möta marknadens kortsiktiga behov, eller mätas enligt en fyrkantig ekonomisk kalkyl. Kulturen är ett av de fundament varpå vi bygger ett fritt och empatiskt samhälle, där människor är mycket mer än sin ekonomiska funktion.
Mitt fyraåriga jag förstod något som mitt vuxna jag snabbt glömde; att allt det som verkligen är värdefullt inte kan mätas i termer av lönsamhet.
