Vem var Dorothy Fields? Jag hade faktiskt ingen aning innan jag fick möjlighet att lyssna på en konsert i Konserthuset i Stockholm tillägnad nämnda dam. En fascinerande historia rullades upp av Isabella Lundgrens berättelser och sångliga illustrationer. Kvällen i Konserthuset var, liksom skivan utgiven av Ladybird, med Isabella Lundgrens egna ord ”ett kärleksbrev till denna märkvärdiga kvinna som var långt före sin tid”.
Dorothy Fields föddes 1905 i New Jersey i USA. Hon visste redan tidigt att hon ville skriva texter till sånger och skådespel. Fram till sin död i New York 1974 skrev hon texter till mer än fyrahundra sånger, femton Broadwaymusikaler och 26 filmer. Jag inser snabbt att de flesta underbara jazzstandards och musikallåtar som jag hört från The American Songbook bär hennes signum. Romantiska, finurliga och ofta roliga. Hon samarbetade med många av dåtidens främsta kompositörer, och inte minst med Jerome Kern.
Isabella Lundgren förvaltar materialet på ett alldeles särskilt sätt som gör ett starkt intryck på mig. Trogen tanken på att hylla en textförfattare lägger hon ett extra krut på att framföra just texten, utan att ge avkall på musikaliteten. Vi hör vartenda ord och stavelse, något som förenklas av Isabella Lundgrens klockrena amerikanska engelska. Genom att tolka texten superseriöst får alla melodierna på skivan, oavsett om de är sorgliga eller roliga, ett eget liv som inte är helt vanligt i jazzstandardsammanhang. Arrangemangen av Calle Bagge och framförandet av stråkensemblen Musica Vitae från Växjö gör att helheten blir en sällsynt njutbar mix av melodier och händelseförlopp. Vi har hört sångerna förut – men de känns ändå aktuella på ett nytt sätt.