Förra året skulle Judy Garland ha fyllt 100 år (hon blev bara 47) och Isabella Lundgren gjorde några hyllningskonserter runt detta. Men om man nu har en idol ska man väl fira 101 år också. Så resonerade hon tydligen och lät Garland dominera konserten på Katalins jazzbar, detta eminenta vattenhål för törstande jazzälskare.
Och varför inte, Judy Garlands tragiska livssaga rymmer många ingångar och inte minst ett knippe fina låtar. Isabella Lundgren berättade initierat och livfullt om sitt förhållande till musikalstjärnan, ett förhållande som startade när hon såg ”Trollkarlen från Oz” som åttaåring. Den upplevelsen satte sig ordentligt och hon förmedlade den fint från scenen.
När man ser Isabella Lundgren på scenen så förstår man inte riktigt var den stora rösten får plats. Hon är inte direkt så stor själv, tvärtom, men där inne bor det en stämma som är mäktig. Hon vet också hur hon ska använda den fullt ut. Jag blev rejält imponerad av hur bra hon är i levande livet, där hon kan variera från innerligt nära till fullt ös. Hennes kroppsspråk när hon sjunger är värd en egen recension bara det. Hon vore ett självklart val till någon större musikalroll själv, här finns outnyttjad kapacitet.
Jag visste inte heller att jag kände det speciellt angeläget att komma närmare Judy Garland, men Lundgren fick det att bli viktigt. Självklart blev det en suverän version av stjärnans tour de force ”Over the rainbow” men även fina versioner av ”You made me love you”, ”Meet me in Saint Louis”, ”In the good old summertime” och andra förknippade med Garland.
Hennes komptrio gjorde också mycket för att lyfta fram både henne och musiken. Carl Bagge på piano, Uppsalasonen Niklas Fernqvist på kontrabas och Daniel Fredriksson på trummor hade en samspelthet och scenglädje som smittade. Inte minst den senares lekfullhet på batteriet bidrog till upplevelsen.
Isabella Lundgren gjorde två set innan det var adjö. Jag hade gärna lyssnat till ännu mer av henne, både hennes sång och hennes publikkontakt gav mersmak. Men man ska ha något att längta efter också.
Och nu hann jag lyssna på Deep Purple-trummisen Ian Paices band en trappa upp, även här fullsatt. Man kan lugnt säga att kontrasten var stor, även om jag även här blev överraskad av spelglädjen och trycket.
