Isabella Lundgren & Johan Lindström
Folkoperan, Stockholm Jazz Festival 15 oktober 2024
Det är trångt på Folkoperan på Hornsgatan, och det surras förväntansfullt i garderoben som också är en öl- och vinbar. Om hyllningen till Georg Riedel i fredags var jazzfestivalens minnesvärda öppningsakt så är tisdagens konsert med Isabella Lundgren och Johan Lindström en av de mest emotsedda.
Även jag är förväntansfull. Jag har upplevt Isabella Lundgren på scen många gånger ända sedan hon presenterades av Peter Asplund och Magnus Lindgren på Konserthuset i Stockholm för många år sedan. Sedan dess – en lång rad skivor, berättelsekonserter om Judy Garland och Dorothy Fields, julshower … och hittills häftigast av dem alla enligt min mening Dylankonserten på Södra Teatern för några jazzfestivaler sedan. Den gången var jag så uppfylld efteråt att jag skrev en recension till Lira direkt på Tvärbanan hem; men någon annan hade hunnit före.
Gemensam nämnare mellan Dylankonserten och kvällens konsert stavas Johan Lindström. En önskan efter ett mer djupgående och utvecklande samarbete inom musiken sägs vara orsaken. Så ja, jag är mycket förväntansfull liksom resten av den sorlande publiken.
Jag blir inte besviken. Inte resten av publiken heller om jag utgår från jublet och applåderna efter varje sång. Jag blir insvept i en sorts sfärisk musik, där samlade klanger från pedal steel guitar, syntar och kombinationen av akustisk flygel och digitalpiano (Johan Lindström, Martin Hederos och Christer Karlsson) skapar en svävande ljudmatta som lyfter snarare än trycker ner. Även om intensiteten många gånger leder tankarna till rock-soul-blues snarare än himlaspel. Ovanpå det Dan Berglunds bas, där stråken används flitigt, trummor och Isabella Lundgrens sång.
Det är magiskt, och det blir inte mindre kraftfullt av Isabella Lundgrens presentation av tanken bakom konceptet – det gäller att älska frågorna mer än svaren. Den något kryptiska meningen handlar om hennes existentiella resa för att söka de stora livsgåtorna med hjälp av Bibeln, Torarullarna, Koranen, Bagavadghita och fler religiösa och filosofiska skrifter för att slutligen komma fram till svaret – att älska frågorna mer än svaren.
Och någon som enligt henne gör just det är Johan Lindström. Samarbetet grundas i ett gemensamt utforskande där Isabella Lundgren under den aktivt sökande perioden skrivit sånger och Johan Lindström senare har bearbetat och arrangerat det hela, om jag förstått det rätt. I dagens verklighet, med alla kriser, allt våld och all förtvivlan, passar en jazzkonsert med ett mer tänkvärt tema väldigt väl in i bilden.
I början av konserten är ljudet på Isabella Lundgrens sång lite väl låg, vilket gör det svårt att uppfatta hela texten samtidigt som jag anar att texten är oerhört viktig för helheten. Men ljudteknikern jobbar på och efter en lite trevande inledning är sången både balanserad och tydligt hörbar.
Precis som med musiken i övrigt går det inte att säga att ”sången handlade om det och det …”; även sångtexten bidrar till att skapa den stämning av frågeställande och livserfarenheter som bakas ihop till ett musikaliskt scenkonstverk. Ofta smyger sig ett litet leende fram över musikernas ansikten, vi anar att allt inte är repat till fulländning, det handlar om virtuositet, tillit och skapande i stunden – improvisationens hjärta.
Det visar sig också vid konsertslut då gruppen inte har något gemensamt extranummer. I stället sjunger Isabella Lundgren ensam på scenen I’ll be seeing you till farväl. Själv går jag hem uppfylld av något nästan oförklarligt, en känsla av att ha varit med om något starkt gemensamhetsskapande inne på Folkoperan – den känsla som bygger världen.
Text: Eva Nikell
Bild: Leo Ahmed
