Isabella Lundgren lyckas överföra den narrativa kraften hos den klassiska jazzen till sin egen röst och person, skriver Johannes Cornell.
Det finns en sida av jazzen som har med det förflutna att göra på ett djupare plan än bara musikaliskt stilistiskt. Det handlar om mänsklig erfarenhet, individuell som kollektiv och med en relevans som sträcker sig åtminstone hundratals år såväl bakåt som (sannolikt) framåt i tiden.
Sångerskan Isabella Lundgren har en stor förmåga att förmedla det där. Hon har varit öppen med sin egen historia av självdestruktivitet och missbruk, vilket förstås spelar in. Men att uppleva någonting och att berätta om det är ju inte samma sak, om det andra rent konstnärligt ens förutsätter det första.
Det avgörande med när Lundgren påminner om somliga av sina stora föregångare, är att hon samtidigt lyckas överföra den narrativa kraften hos den klassiska jazzen till sin egen röst och person.
Det är så klart bibliskt – där finns ont men också gott och därför hopp; i dag studerar Lundgren som av en händelse till präst – men egentligen lika sekulärt, för att inte säga direkt hantverksmässigt.
Låtar som titelspåret, ”Singin’ in the rain” och ”What a wonderful world” bäddar för hennes kanske mest uppsluppna skiva hittills. Hon är en ljuvlig sångerska när helst hon vill, men särskilt då hon på samma gång – likt till exempel Billie Holiday – tar avstamp i någon form av svärta. Mest av allt berör mig hennes centrala påminnelse om hur sårbara och många gånger utlämnade vi alla är.
Bästa spår: ”Look for the silver lining”
