”Denna gudabenådade sångerska som är bland det bästa som hänt den svenska jazzscenen. Låt mig bara få säga att Isabella Lundgren har ett allvar som är unikt. Hon får liksom tiden att sakta ner bara genom att vara. Det kallas väl för utstrålning och närvaro. Och sedan sjunger hon ju fantastiskt. Med en helt naturligt flödande tajming och en lågmäld men mycket uttrycksfull frasering. Att hon har något att säga med sina texter bidrar förstås också till magin.”
Dan Backman, SVD
”Hon har verkligen en fantastisk röst. Det är VÄLDIGT bra. Man måste nästan ha den erfarenheten i botten för att kunna sjunga ”så enkelt”.”
Jan Gradvall, Nyhetsmorgon TV4
Isabella Lundgren är en av Sveriges absolut främsta jazzsångerskor och en artist i världsklass. Med en fantastisk röst och unik intensitet har hon, som få, förmågan att som hon trollbinda sin publik.
Som 18-åring lämnade Isabella Lundgren Karlstad för New York där hon studerade och framträdde åren 2006 – 2010. Hon spelade på alla möjliga legendariska scener, men blandade också ihop ett kanske bohemisk artistiskt liv med ett destruktivt leverne.
Isabella berättar om när hon vaknar upp i en säng, någonstans. Hon vet inte var hon är eller vem som ligger bredvid henne, men medan blicken far över tomma flaskor och påsar hittar den till slut en spegel, och hon ser sig själv på riktigt för första gången på länge. Hon bryter upp, flyttar hem, blir nykter och börjar studera till präst…
Isabella Lundgren har släppt flera kritikerrosade album i Sverige och i Japan, belönats med Orkesterjournalens Gyllene skivan 2015 och grammisnominerats. 2015 tilldelades Isabella också en jazzkatt som årets musiker under Sveriges Radios jazzkatten-gala och utöver detta har hon också tilldelats Monica Zetterlund-stipendiet, STIM-stipendiet, Louis Armstrong- och Anita O´day-stipendiet, Stockholms stads kulturstipendium och Gustaf Fröding-stipendiet.
2016 gjorde Isabella ett uppmärksammat Sommarprat i P1 där hon lyfte fram flera av de livsfrågor som också återspeglas och är centrala i hennes musik.
PRISER OCH HIGHLIGHTS
2020 – Grammisnominerad för Årets Jazz
2017 – Monica Zetterlund Stipendiet
2017 – Stockholm stads kulturstipendium
2016 – Sommarpratare i Sveriges Radio P1
2016 – Grammisnominerad för Årets jazz
2016 – STIM stipendium
2015 – Sveriges Radios Jazzkatten, årets musiker
2014 – Orkesterjournalens Gyllene Skivan
Bert Levin-stipendiet
Gustaf Fröding-stipendiet
Louis Armstrong-stipendiet
Anita O´Day-priset
Konstnärsnämndens stipendium
Stallbrödernas stipendium
DISKOGRAFI
2020 – HIT THE ROAD TO DREAMLAND Album. Ladybird/Naxos
2019 – OUT OF THE BELL JAR. Album. Ladybird/Naxos.
2017 – SONGS TO WATCH THE MOON. Album. Japan. Spice of Life.
2016 – WHERE IS HOME. Album. LadyBird Records/Naxos.
2015 – ISABELLA SINGS THE TREASURES OF HAROLD ARLEN. Album. Japan. Spice of Life.
2014 – SOMEHOW LIFE GOT IN THE WAY. Album. LadyBird Records.
2012 – IT HAD TO BE YOU. Album. LadyBird Records.
ÖVRIGT
Jag sitter vid ett träbord på Scalas lönnkrog och betraktar Isabella Lundgren. Överallt runtomkring oss stimmar och stormar festen fram och tillbaka. Det är hennes fest. En fest efter hennes konsert på Stockholms Konserthus som hon sålt ut helt och hållet, på egen hand. En timma tidigare har hon hållit en andaktsfull och ganska så magisk konsert med sitt eget material. Den sittande publiken applåderade entusiastiskt men artigt. De var uppklädda på det sätt medelålders människor klär upp sig för teatern. På lönnkrogen är stämningsläget inverterat. Ett vilt band blåser dixie och underåriga tjejer spiller groggar över sina musikhögskolepojkvänner. Ytterkläderna trampas på golvet. Framme vid scenen droppar den perspirerade svetten från taket. Isabella står och ler med en rumänsk gatuhund i famnen. Hon dricker alkoholfri cider. Ur vimlet tränger sig Rigmor Gustafsson fram för att tacka henne. Med tindrande ögon ger den värmlandsbördiga jazzdrottningen, vad som i alla fall ser ut att vara, en översvallande recension. De håller varandras armar och jag tänker på ögonblicket då Johnny Cash gick fram till Bob Dylan och gav honom sin finaste gitarr, efter en konsert i mitten av 60-talet. Jag tänker att det här är the passing of the torch. Stafettpinnen är överräckt.
Jag hörde Isabella sjunga för första gången i ett övningsrum på en gymnasieskola i Karlstad. Och som jag minns det lät hon precis som nu. Jag tror hon bara var femton då. Hon hade redan rösten. En gammal röst. Med en tår någonstans därinne. En röst som sett botten av glaset och toppen av världen. En röst som skrattat genom natten med fingrarna i en främlings hår. En röst som kastat bort allt och tvingats möta sin blick i spegeln morgonen efter. En röst som känt kärlek. En röst som sett hat. Det var emellertid vid den här tiden en röst som en fågel i en bur. Som mest suttit i ett flickrum på rudsvägen med sin mammas jazzskivor. En röst som sjungit tio tusen timmar till sin cd-walkman under svartvita Manhattanplanscher. Och kanske inte levt men längtat. Jag började prata i telefon med den rösten. Vi pratade om film och om Bob Dylan. Om allt som skulle komma och om allt som inte fick ske. Om rastlösa längtan bort. Hon åkte först. På fullt stipendium till New School University for Jazz and Contemporary Music i New York. Hon hamnade i Jersey först hos en släkting men ljög om att hon fixat boende med en klasskompis i New York och drog. En vit lögn för den som längtat. Efter att kasta sig handlöst ut i livet. Och jag hörde att det blev hårt. Hårt som det kan bli för den som längtat. Efter scenen och natten och kärleken. Efter vänskapen och avenyerna och klubbarna. Efter skratt och möten och sprit och sex och knark. När hon kom tillbaka gjorde hon det som en annan. Vis på något sätt. Hon var fortfarande bara tjugofem, men det kändes som hon levt fem livstider. Hon hade hittat tron och tappat den. Gjort upp med sin längtan och med gränslösheten. Det tog tid men hon började sjunga igen. Använda rösten. Tygla den. Hon hade saker att berätta. Hon visste att musik måste få vara mer än underhållning. Något verkligt. Hon skriver sitt eget material nu. Politiskt, rått, vackert. Men med samma röst. Ibland måste flickan hinna ikapp rösten. Ibland måste kvinnan leva allt det rösten burit.
Anton Annersand, 14:e Januari 2017, Stockholm.
